Man blir så glad när man får kommentarer här på bloggen och man inser då att man kanske borde blogga mer. Vräka ut allt man tänker på och låta blottas. Jag startade bloggen som ett sätt att bara skriva ner alla mina aggressioner och all min kärlek som då var så förbjuden. Jag var djup och svart och detta var enda stället jag kunde vara bitter på, så jävla bitter.
Nu är jag lite bitter igen men endast lite. Min mobil har blivit stulen på strand hotell, Borgholm. Någon liga som såg mig som ett lätt byte. Det var jag också.
Men jag är mer glad än bitter för jag jobbar dygnet runt, gör allt och lite till. Jag har en liten fjäril men den kan försvinna imorgon och jag önskar jag kunde ringa alla mina vänner, jag saknar alla i växjö något enormt men flyttar dit igen om 2 veckor och förhoppningsvis blir det väldigt spännande.
 Nu finns det en glädjens dag, men jag känner - vem fan behöver hylla glädjen en enda dag om året? Ska vi inte alltid vara glada? Det finns så jäkla mycket hyss nu för tiden och ibland funderar jag på att flytta in på ett gruppboende, bo med människor som är äkta, delar glädje, sorg och lycka utan att hymla med allt. En sommar med funktionsnedsatta får mig att inse vad det viktiga i livet är, att dela allt, med alla.
Nu blir det shopping med en gammal vän som jag ser som ny, en nystart kan göra att det blir så mycket bättre. Tryggheten att vara tysta tillsammans är ovärderlig.