Är så trött på att alla olikheter skall utmärkas. Är trött på att kulturer inte kan acceptera all kärlek. Att man inte syns när man inte sticker ut, att om man inte är nått syns man inte. Att man måste synas, att alla gör att man syns. Jag hoppas att i framtiden är det som att se en banan, som att se snön falla, som att dricka kaffe till frukosten - inte att det är som om världen går under och som att kungen springer naken!
Ingen skall behöva peka, ingen skall behöva viska, ingen skall behöva gå undan och ingen skall behöva gråta mitt i natten. Ingen skall känns rädsla och förtvivlan. Det ända de ska känna är kärlek.