En av de människor som har lärt mig att även om man överlever så är inte livet frid och fröjd har gått bort. Denna månaden har tagit många liv, på människor som va lite bättre.
Även om den killen med det stora leendet spred glädje och bus så fanns det stunder då han visade sitt inre. Jag kommer ihåg sommaren 2008 då han berättade om sitt liv för mig. Jag vet inte hur många timmar det tog för jag inte fattade hans tecken, men jag lyssnade och det är jag otroligt glad för. Han planterade en tanke inom mig, att även om man överlever och får en andra chans i livet så behöver man inte vara glad. Att vara "fånge i sin egen kropp".
Vi hade många helt underbara stunder som vi delade, sånt som jag aldrig glömmer.
Jag tror det du lärde mig om att vara rädd om sig men att veta riskerna med det man gör är något som kommer finnas med mig nu när inte du gör det.
Jag hoppas att du och din kropp tillslut funnit frid, och jag vet att du kommer leva kvar, i alla våra minnen och i atmosfären i en vik utanför Lysekil.