Sanningen är den att jag är typisk Svensk.

När jag tittar ut på den underbara natur utanför fönstret vill jag ta med mig matteboken och dra ut i skogen. Ta med sig te, mackor och sitta i en skog, lika djup som hemma och sitta där och plugga på den där jäkla matten man alltid glömmer. Att lyssna på vinden och att se fåglarna flyga söderut.
Snart kommer Linda och jag ska fråga henne om vi ska dra ut, sån är jag.
Jag tycker synd om Big. J. Hon är så söt och förtjänar så mycket mer.
Min hjärna stannade nyss när jag lyssnade på "kort biografi med litet testamente" och jag vill kunna säga att jag har gjort allt.
I fredags låg jag och Linda utslagna i hennes säng och skrattade högt så att det gjorde ont i hela magen åt ett barn som fick ett dockskåp i huvudet, ibland är man lättroad. Ler när jag tänker på det.
Mannen under mig är en riktig festprisse, skrik, skratt och tårar på hans ensamma fester. Musiken är inget att hänga i granen och jag måste ta och köpa mig några riktigt bra högtalare.
Funderar på att göra något drastiskt, kanske spara till långt hår och färga det till koppar, kanske bli nyttig eller något ingen förväntar sig?
Jag sitter på ett tåg av längtan...