Gud är en god jävel.

Hej vänner... och de som anser sig vara ovännner.

Nu ska jag berätta om förra lördagen när jag var på väg ut i stora vida världen via Swebuss. Jag skulle åka till min älskade släkt i Norge med Swe buss och jag åkte från Linköping till Gbg och från Gbg till Oslo och sedan vidare till Sörlandet.
När jag kliver på första bussen och sätter mig stilla i mitt säte och jäspar högljutt (eftersom kl var 5.20) upptäcker jag att det finns elutag. elutag= kolla på film på datorn hela vägen? Svar: NEJ! Jag hade ju packat ner datorn i min stora ryggsäck som vägde TON pga mammas alla julklappar. Jaha.. That´s it täntke jag och satte mig till rätta lite smått irriterad men somnade sakta in medan bussen rullade ner mot Jönköping. När jag framme i Gbg tänkte: AHA! Jag packar upp datorn och kollar på film i nästa buss blev jag glad och kände hopp på min resan mot Norge- de fina landet vi alla vill bo i om det inte vore så dyrt. Men när jag väl tagit upp datorväskan ur min stora ryggsäck och går på med den på den nya bussen är det fösta jag ser...- DE HAR INGA ELUTAG! jag känner innom mig hur jag blir trött och sover hela resan, förutom när tullen stannar och tar in en knarkhund och frågar oss vilka land vi kommer ifrån. jag blir tveksam- Är jag Norsk eller Svensk? Jag sa att jag var Svensk och knarkhunden luktade glatt på mina äggmackor men strosade glatt vidare utan några spår av narkotika i mitt eller min vän " Äcklig-gubbe-som-luktar-rök- som- måste-sitta-bervid-mig"s bagage.
Ja, sov gjorde jag helt enkelt. Härligt!

Tiden gick och det var tid att åka hem från Norge- Det fina Landet vi alla vill bo i om det inte vore så dyrt. De två första bussarna hade inte elutag men den sista och finaste bussen (eftersom det inte är så mkt folk på den och eftersom det finns lit alternativa på den) hade elutag och älskvärt internet som jag så gärna använder.

Nu sitter jag här. Bussen körde precis ut från bussterminalen i Jönköping och om 1,5 timme är jag i linköping där mamma väntar glatt. Sen ska jag hem och krama om Nusse och mamma medan jag öppnar lite julklappar och dricker en STOR kopp te. Jag har nämligen gått och blivit lite sjuker med. USH! Men men, som tur är e det bara slem i haslen och hosta som värker i hela bröstet (brösten?)
Tur att jag inte har det som kamraten jag delade säte med från Oslo - Gbg. Han kom från ett land långt borta och pluggade i Sverige. Han hade inte varit hemma i landet långt borta på 2 år och hans mor var sjuk. Landet långt borta som kan kom ifrån var ett land som är lite omtumlat där de också är en del krig. Jag tyckte lite synd om den mannen. Trevlig var han och han trodde jag var äldre än vad jag är. Själv var han 7-8 år yngre än min mor och han var smart. Trevligt med folk som pratar men som min mormor sa när jag klev på bussen:
- Lilla ida mor, akta dig för alla skumisar och när du gått på bussen i gbg måste du ringa eller sms så jag vet att du lever.

Ska väll tillägga att jag kvällen innan skrämde upp mormor lite med att gbg station var väldigt läskig. Fast, den är ju inte så trevlig direkt. Jag skulle vilja ta alla de mäniskor som bor/sover/ inte har någon stans att gå som tillbringar sin tid där och bjuda in dem till ett ställe där folk bryr sig. De människorna behöver omtanke och jag hoppas verkligen itne de spenderade julen där. Mormor läste för mig i tidningen på julafton att de hade öppet ett sälle där alla fattiga kunde gå och få gratis julmat och värma sig, och kanske känna sig lite omtyckta. Jag måste säga att jag hade jäklig lust at gå dit istället för att vara den människan som har det bra ställt och som får en massa julklappar. En jul, minst en skall jag skänka till dem som inte har några som bryr sig. Så de så. Jag kan ta med mig Sofia. Hon är omtänksam.


Oj det blev ett långt inlägg och jag är rädd för att alla runtom mig på bussen stör sig på mina håra tryckninga rpå tagenterna och på min ständiga hostning. Jaja,

Imorgon ska jag träffa en massa vänner. De kommer behövas, Jag saknar dem! :)


- Du är öppen och frispråkig. Sa mannen på Gbg station när jag berättade om mitt liv för honom. Det ända han hade sagt var att han undrade vart jag skulle med en sådan stor ryggsäck. Jag kom då till insikt att jag hade skänkt ett leende till honom och damen som satt brevdi honom. Han sa åt mig att ha ett bra liv. Inga problem tänkte jag.